jennyrakan

Idag lämnade min pv Peking city. Det var ett tårdrypande farväl på flygplatsen. Dagen har varit ensam. Golvytan i lägenheten är återigen befintlig. Kläderna är borta,inga kalsonger. Sisådär 10 minus och storm. Sammanfattningsvis har det väl inte varit den bästa dagen än så länge. Men, istället för att hänga läpp kan jag ju återgå till lite roliga semesterminnen oss emellan...

Häromveckan tog vi ju tåget till Guilin (nedan) och besökte också närliggade Yangshou.



När man åker tåg i 26 timmar, hinner man ju tänka en hel del tankar innan man är framme vid destinationen ifråga. Jag tänkte på jättemånga saker. Övervägande sjukdomar givetvis. Speciellt på dom där jävla maskarna som fanns nere Guilin som tydligen åt sig in genom huden för att sedan livnära sig på de inre organen. Sjukdomen visade sällan symtom innan "the damage done was irreversable". Jag begrundade snabbt att vi lämnat passen hemma. Vilket jag även nämnde snabbt för Besian att det skulle eventuellt kunna uppstå problem eftersom de flesta Hostel vill se passen när man checkar in. "MEN Asså DET är ju ingen fara eftersom sådanda regler oftast är påhittade osv osv".

Besian begrundade nog inte detta dilemma särskilt mycket eftersom hans tankar mestadels kretsade kring när vi var framme, och när vi skulle äta nästa nudelpaket (utav alla tio vi hade med oss på resan).

Väl framme åkte vi till det Hostel vi tyckte verkade bäst utifrån vår Lonely Planet. Snackade lite gött med tjejen i receptionen. Som ville se passen. "Ha vilket skämt" eftersom vi inte har våra pass med oss. Hennes chock och klagan över att det är oerhört oansvarigt att resa utan pass. Men liksom,vi kan ju få tag på passnummer och visanummer så hon kan ju bara fylla i sin lapp.

Men en sak med Kina är att det finns regler, men sällan undantag. Man skulle kunna beskriva det som att byråkratin är ganska statisk. Detta föranleder att vi absolut inte kan bo där, samt att hon tvunget måste ringa polisen. Jag upplever själv att det börjar spåra ut.

I alla fall pratar hon med polisen och de kommer gemensamt fram till att det är orimligt att vi ska direkt sättas på 26 timmarståget tillbaka till Peking. Såpass orimligt att de tummade på reglerna och lät oss stanna en natt. Alltså fick vi tillfällig asyl i Gulin för en natt. KUL..

Jag var rentav direkt missnöjd med detta beslutet. Vilket även smittade av sig på känslan inför semestern i det stora hela.

Besian tyckte att vi ändå skulle göra oss fina, gå ut och äta, dricka lite vin och sedan lösa problemet imorgon. I min förtvivlan bedyrade han att det fanns ett sätt. Vi följde hans plan...

På småtimmarna när vi promenerade hemåt ifrån det fantastiska semesterfirandet såg vi en hotellskylt som kunde liknas vid en typisk amerikansk MOTELskylt. Med andra ord, lite sned och blinkande i neon. Vi gick in och snackade återigen lite gött med killarna i receptionen. Fördelen denna gången var att de, för det första inte pratade engelska, och för det andra att de löd under avsikten att Cash is King.

Vi lyckades muta oss in. Och vad som helt hade förlorats i vår problembeskrivning var att passen överhuvudtaget aldrig skulle dyka upp. Dagen efter checkade vi in på vårt nya hotell. Allting löstes utan att polisen behövde bli inblandad. Det nya hotellet var helt okej förutom att det alltid var en pina att gå förbi recepetionen..."Hey. Sir did you get your passports yet?", Where are your passports?", "What day you have passports?". Samma visa varje dag. Samma svar varje dag "Eh tomorrow, or day after. Bye, see you later".

Morgondagen skall jag ägna åt att skriva om resten av semestern och lägga upp lite fler bilder.

Här äter Besian skorpion. Jag smakade också. Det smakade typ chips.