jennyrakan

Här är vi. Räkan Ekman och Siggerittan Nordenhake i världens förmodligen festligaste stad, på en av världens festligaste dagar. Men vi är för stunden världens mest ofestliga människor.

Båda två är dödssjuka. Själv har jag legat och frossat större delen av natten. Frossan gick inte att värja sig ifrån trots att jag var iklädd både fjällräven täckjacka, stickad tröja, underställ, halsduk samt hade både täcke och filt på mig. Därtill försökte jag i mitt frossande sno åt mig lite kroppsvärme ifrån Siggerittans lika febervarma kropp.

Dagen har spenderats sörjande i sängen.

Superkänslig. Jag grät av att höra pv rösten. TROTS att jag faktiskt var glad att höra den.
Samt att jag började gråta av att tänka på när jag hade migrän en gång när jag var typ nio. Jag hade varit ute på "långritt" med Fritata Hansson och Hillevi. Jag fick migrän och klarade mig med nöd och näppe hela vägen till hemmet där jag fick ligga på gräsmattan fram tills att pappa hittade mig (Gråten kom nog tillföjd av visad omsorg från mina föräldrars sida). Det kan ju låta ganska oförkligt varför jag tänkte på det här. Anledningen var hursomhelst att jag alltid måste jämföra. Jag har vissa standardmått jag gå efter. Ni som känner mig väl kan de flesta.

OM jag tycker något är jobbigt jämför jag med hur jobbig saken ifråga verkar vara om man jämför med hur jobbigt det skulle vara att bo tillsammans med Ty från Extreme Home Makeover.

OM jag är sjuk jämför jag med hur dåligt jag mår i jämförelse med ovan nämnda situation.

OM jag är kissignödig jämför jag med när jag och mamma var och klippe oss och kollade på en jävla papegoja.

Och så vidare, Och så vidare. Att jämföra ger mig helt enkelt en måttstock på hur mkt jag klarar av.

Just nu mår jag exakt litte bättre än vad jag klarar av. Alltså inte särskilt bra alls. Men med ytterliggare två aspirins i kroppen skall vi försöka att komma tillräckligt långt för att kunna äta en bit mat.

SÅ gott nytt år för alla er som får uppleva det..