jennyrakan

Hepp hepp!

Nu är vi tillbaka i Peking. Det är självklart kallt och smoggigt. Hursomhelst smyger vi omkring lägenheten och väntar på att Siggerittan ska komma hem från jobbet. Vi överraskar. Vi har nämligen inte berättat att vi kommer hem idag. Hoppas att hon blir skraj!

Semestern i Guilin har varit fantastisk. Mer berättelser om det kommer efterhand.

Nu tänkte jag först och främst berätta om den skrämmande tågresan hem. Tåget från Guilin avgick igår klockan 15:36. Vi hade bokat en fyrabäddskupé för 653 kronor. Det är det näst bästa, och även ett ganska dyrt alternativ. Men med en norsk lön är det en lyx man kan unna sig.

I väntan på att tåget skulle komma till stationen konstaterade vi snabbt att vi som vanligt var de enda utländska i ett hav med kineser. Som vanlig undrade vi hur alla dessa skulle få plats på tåget (även om de flesta är korta).
I havet fanns det två kineser som stack ut. Två stycken bjäsar. De var jättelånga och JÄTTEtjocka. Besian lade märke till samma sak som jag och frågade med ett flin vad vi skulle göra ifall det var just dessa två vi skulle dela kupé med. Jag svarade med en klassisk Jenny replik "Jag skulle dö".

Hursomhelst klev vi på tåget och fann våran kupé. Slängde upp väskan på de två nedersta sängarna, satte oss bekvämt och hoppades att ingen annan skulle vara i vår kupé. Besian kastade ett snabbt öga genom fönstret och konstaterade att "Tyst, Jenny för de två killarna är påväg mot våran vagn". Jag planerade att låsa dörren från insidan men hann inte... vips så var de där.

Alla fyra insåg direkt att vi inte ens fick plats allesammans i kupén samtidigt. För att underlätta drog jag upp benen i sängen och tryckte mig mot fönstret. Besian gick ut ur kupén. De klev in.

Min andning blev snabbare och Besian såg på avstånd hur jag alltmer drabbades av panik. Jag kollade snabbt upp på en av bjäsarna som hade på sig en sådan där huvudluva som gangstarappare har. Han hade även en stor blåtira och blodiga skor. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag visste att de var mördare. Därtill var jag fullkomligt övertygad om att om bjässen hade hoppat upp i sängen ovanför mig så hade allting rasat samman. Summan var att, mördad eller inte, så var död ändå ett faktum.

B lovade att för allt han var värd skulle jag inte tvingas dela kupé med dem. Han sprang iväg och hittade tack och lov en "basic english" ombordpolis som han berättade om vår situation för. Han menade att han inte kan sova tillsammans med två killar som har blåslagna ansikten och blod på skorna, och framförallt kan han inte lova sin flickvän sova där. Han bedyrade att jag var livrädd.

Polisen förstod och vi fick flytta till annat rum.

Jag kunde andas igen.

Det nya rummet innehöll en medelålders kvinna och en gammal man. Det kändes helt okej. Humöret kom åter på plats. Resten av kvällen spenderades i restaurangvagnen med kineser och femkronors öl.

Vid tiotiden skulle de stänga och vi fick gå och lägga oss. Våra sambos låg och sov. Vi somnade snabbt. Vi vaknade upp (på morgonen) av ett jävla kackel. DE pratade så högt att överslafen vibrerade. Vi vaknade båda två och Besian berättar att klockan är två på morgonen. Jag börjar hata dom. Kan inte somna om och blir därtill Kissenödig. Vi måste både två klättra ur sängen för att gå på toaletten.

Jag hör kacklet ända dit.

Går tillbaka för att sova. De fortsätter. Kacklandet börjar fresta mitt tålamod enormt. Jag är absolut inte en person som gärna säger ifrån men jag fick verkligen nog. Tillsist reser jag mig ur sängen stirrar på gubbjäveln och inledningsvis säger: "Can you please be a little bit quiet" och sedan när jag känner att det inte var tillräckligt ryter jag "Or just shut up". Det gav resultat och de blev lite tysta.

Fram tills sex, sju på morgonen. Jag vågar inte ens berätta vad jag gjorde då. För det var så otrevligt. Och kanske att gubben var senil.

Men nog om det. Vi är hemma och glada!