jennyrakan

Ett ytterliggare symptom i min väderdepression har visat sig genom förnekelse till vuxenvärlden. Jag tycker rätt och slätt att det är jobbigt att vara vuxen, och att behöva fatta vuxna beslut. Jag tycker det är skittråkigt att välja elavtal, fundera över hemförsäkring och om huruvida man borde vara med i någon a-kassa.

Såfort jag har vuxenproblem så brukar jag ringa pappa. Han löser allt. Men i slutet av samtalet försökte jag även att lufta att jag även BARA tyckte det var jobbigt att vara vuxen. Bara liksom själva grejen...Pappa skrattade lite och tyckte förmodligen mest att jag var liten och söt.

Då vill jag lufta min ångest till Ankan. Ankan är kille, och liksom alla andra män är han ganska fåordig när det det gäller problemsamtal. "Det är gött att vara vuxen ju, då får man fatta egna beslut"...

Jag kände FLÄMT och PUST.

Då kom jag på att jag saknade Emma. Emma är toppen med problemsamtal. Emma är jävligt hård men ganska rättvis. Hon förklarar saker på rätt sätt. Hon skulle förmodligen inte tycka synd om mig. Men hon skulle motivera ett tydligt svar till varför jag känner som jag gör, att det kan vara så, men också förklara att det är fullkomligt rimligt att man ska vara vuxen när man är 27år gammal.

Emma jag saknar dig. Kom hem snart!