Snart framme eller?
Ah NSB (motsvarigheten till SJ) är så vänliga att erbjuda sina kunder gratis internät. Så himla lägligt.
Idag har varit den längsta dagen i mitt liv. Jag har väntat och väntat på att få komma iväg och snarast möjligt återförenas med min älskling.
Ni som känner mig väl vet vilken oerhört välplanerad och organiserad person jag är. Framförallt är jag I TID. Innan jag gick och la mig igår hade jag gjort en tidsplan på saker jag var tvungen att göra innan avfärd.
Jag skulle packa klart väskan (hade givetvis redan börjat lite), fixa naglarna, duscha, göra en tofs och klä mig. Samt äta och andra sysslor som man måste göra dagligen.
Jag vaknade halv sju. Drack kaffe och kollade lite på nyhetsmorgon. Tänkte att jag trots allt hade lite tid innan jag skulle åka. Sedan packade jag väskan, duschade, gjorde en tofs, klädde mig och fixade naglarna. Klockan var tio i tio när jag var klar med allt.
Tåget gick 17:42. Med andra ord var det dödslång tid till avfärd. Jag väntade. Pratade med Besian tio gånger i telefon. Skrev på bloggen. Ägnade en timma åt att undersöka gener och arvsanlag. Kalkylerade hur stor chans det är att jag och Besian kommer att få brunögda barn. Tiden kröp sakta sakta framåt. Jag menar verkligen sakta.
Klockan fem är jag på stationen. Cirkulerar.
Får lov att gå på tåget tjugo över.
Jag tar en bra plats. Skriver till Besian att jag nu äntligen är påväg! Andas ut och tänker äntligen äntligen påväg. Snart är jag framme!!!
Jag får svar av Besian, som skriver "Är glad du är påväg! Nu är det bara 10 timmar kvar!"
Jag hoppas att misären jag kände av de orden inte kräver någon tydligare förklaring?
Idag har varit den längsta dagen i mitt liv. Jag har väntat och väntat på att få komma iväg och snarast möjligt återförenas med min älskling.
Ni som känner mig väl vet vilken oerhört välplanerad och organiserad person jag är. Framförallt är jag I TID. Innan jag gick och la mig igår hade jag gjort en tidsplan på saker jag var tvungen att göra innan avfärd.
Jag skulle packa klart väskan (hade givetvis redan börjat lite), fixa naglarna, duscha, göra en tofs och klä mig. Samt äta och andra sysslor som man måste göra dagligen.
Jag vaknade halv sju. Drack kaffe och kollade lite på nyhetsmorgon. Tänkte att jag trots allt hade lite tid innan jag skulle åka. Sedan packade jag väskan, duschade, gjorde en tofs, klädde mig och fixade naglarna. Klockan var tio i tio när jag var klar med allt.
Tåget gick 17:42. Med andra ord var det dödslång tid till avfärd. Jag väntade. Pratade med Besian tio gånger i telefon. Skrev på bloggen. Ägnade en timma åt att undersöka gener och arvsanlag. Kalkylerade hur stor chans det är att jag och Besian kommer att få brunögda barn. Tiden kröp sakta sakta framåt. Jag menar verkligen sakta.
Klockan fem är jag på stationen. Cirkulerar.
Får lov att gå på tåget tjugo över.
Jag tar en bra plats. Skriver till Besian att jag nu äntligen är påväg! Andas ut och tänker äntligen äntligen påväg. Snart är jag framme!!!
Jag får svar av Besian, som skriver "Är glad du är påväg! Nu är det bara 10 timmar kvar!"
Jag hoppas att misären jag kände av de orden inte kräver någon tydligare förklaring?
Kommentarer
Trackback
