jennyrakan

Imorgon tar jag tåget söderut föratt hälsa på den skånska delen av familjen, nämligen bror, Matilda och Isabelle.

Igår ringde jag min bror föratt stämma av inför mötet.

Ring...ring..ring

- Jae, det är Jon (på tillgjord skånska)
(Jag) - Hej!

Knäpptyst i telefonen.

(Jag igen) - Asså du är den konstigaste telefonmänniskan jag känner. Du är liksom sämre än mig på att prata i telefon. Jag fattar inte att någon ringer dig överhuvudtaget.

(Bror) - Jae (på tillgjord skånska), men det var föratt jag planerat att ringa dig. Och du skulle säga hej, och sedan skulle jag säga hej, och sedan skulle jag fråga...har jag kommit till "vi som äter för mycket" riksförbund. Och sedan var jag tvungen att tänka efter ifall jag kunde säga det ändå. Trots att situationen blev den omvända.

(Jag) - Jaha

Vi överlägger snabbt några praktiska detaljer och sedan känner sig båda klara i samtalet. Ja, vi blir så klara i samtalet att vi överväger ifall det är någon idé att jag kommer ner överhuvudtaget. Nu har vi ju ändå fått en liten uppdatering på varandras välmående.

Jag funderar över att prata med Matilda och Isabelle på telefonen också, så attjag med gott samvete kan stryka min skåneresa.

(Jag) - Kan jag få prata med Isabelle nu lika gärna?
(Bror ropar i telefonen) - Isabelle, vill du prata med din faster Jenny som kommer och hälsar på dig imorgon?

(Isabelle bestämt) - Nej! (på riktigt skånska dessutom)

(Jag) - Hälsa att hon inte får några födelsedagspresenter ifall hon inte pratar med mig.
(Bror) - Din faster säger att du inte får några presenter ifall du inte pratar med henne, är du säker på att du inte vill prata med henne?

(Isabelle) - Jo jag kan prata lite...

Isabelle tar upp luren och säger ett snabbt, bestämt och kort hejdå. Sedan räcker hon över luren till pappa igen.