jennyrakan

Jo. På måndagsmorgonen hade jag och Isabelle sådär mysigt som bara fastrar och barn kan ha. Vi ritade dinosaurier och prinsessor, vi kammade håret, fantiserade om hästar och kramades.

Föratt uppfylla våra drömmar beslutade vi oss därefter att gå till 4h-gården och hälsa på hästen Lukas. Våra kroppar var helt fyllda av spänning och energi när vi race-ade nerför lunds gator i barnvagnen påväg mot hästarna. Jag körde och Isabelle satt.

När jag fylld av förväntan kom fram till stallet skriker Isabelle:

- KÖR!

Och jag skyndar mig fram emot stalldörren.

- NEJ! KÖÖÖÖR, skriker Isabelle igen.

- Ska vi inte hälsa på hästarna frågar jag och försöker dölja min besvikelse.

- NÄ, säger Isabelle.

Vi fräser vidare ner mot dammarna. Det går undan. Jag trodde vi skulle kunna ta en snabb kik på svanarna men såfort vagnen stannar upp skriker Isabelle.

- KÖR!

Jag pinnar på...

I ungefär den här maken fortsätter hela dagen. Klockan fyra inser jag att jag har blivit Isabelles slav.

Kvart i fem kastar jag in handuken. Isabelle kastar sig då ner på marken och skriker av vrede eftersom jag inte lyder hennes direktiv.

Jag går därifrån och sätter mig oberört på en stol i andra änden av huset.

Pappa Jon kommer hem och Isabelle ser plötsligt sin chans. Hon kastar sig i armarna på sin pappa och han frågar vad som hänt.

- Faster har snott mina tuggummin! AHHH!!!!

Nu ekar det i hela kvarteret av barnskrik.

Jag hävdade min rätt och sa att Isabelle faktiskt hade gett mig ett tuggummi strax innan, medan vi fortfarande var vänner.

Isabelle grät och skrek ännu högre,

- HON TOG DOM!!! FAAASTER ÄR DUUUUM!!!

Jag sätter mig i bilen i ett försök att komma. Några minuter senare hoppar Isabelle in och frågar om vi ska leka. Jag undrade om hon inte var arg på mig.

- Men faster, jag skojade ju bara!

(Borde jag försöka vara den större personen i den här konflikten?)