Det som är förväntat är oftast underbart.
När jag har egen-tid så brukar jag lägga ansiktsmask, tänka på djur och lyssna på Patrick Watson. Att lyssna på Patrick Watson under min egentid är nödvändigt eftersom jag vet med ungefär största säkerhet att det är den enda musiken jag kan spela som garanterar att Ankan går hem, alternativt inte kommer hit överhuvudtaget.
Det är i alla fall lika säkert som att Eva blir lite irriterad om man spelar Håkan Hellström. Eller att Emma gnäller om hon inte får som hon vill. Ja, ni förstår poängen.
I alla fall. Idag råkade jag snubbla över The Cinematic Orchestra. Han killen som sjunger där, låter exakt likadan som Patrick Watson. Fast det är inte han.
Det känns så himla tokigt på något sätt...som att äta lasagne fast det smakar banan...Ja, ni förstår poängen.
