Det är inte vad man gör utan vad som syns...
Såhär.
När jag fyllde år (24aug) så fick jag ett presentkort på feskekörka från Patrik aka Putte, Swayze. Jag lovade att han skulle få komma på fiskmiddag.
Varje gång jag träffat honom, har jag därefter tänkt på den här middagen. Och ursäktat att han ännu inte fått inbjudan genom att hela tiden späda på hur jävla GRAND den här middagen kommer bli. När den väl sker.
Presentkortet går ut den 31 januari så igår bestämde jag mig föratt det verkligen behövde bli dags. Jag ångrade jättemycket att jag hade byggt upp SKYhöga förväntningar.
Saken är den att jag aldrig ens lagar fisk. Själv äter jag bara vegetariskt, men jag kan äta fisk om någon bjuder mig. Detta gör att min matlagningskunskap på fisk är begränsad. När jag skulle gå och handla kunde jag bara tänka på den där gången som jag skulle steka och panera torsk första gången. Då jag blandade samman ägg och ströbröd, till en gegga, och därefter försökte få paneringen att fästa på fisken. Katastrof.
Jag bestämde i alla fall att jag skulle göra en pasta med musslor, i en gräddig vitvinsås. Det är enkelt, gott, samt att jag gjort det förut med strålande resultat.
Förberedelserna tog fart. Jag började med att ta på mig en jättefin klänning och mitt fantastiska påfågelfjäderspannband som jag hade på nyårsafton.
Sedan rensa, koka musslor med mera.
Allt gick fantastiskt och jag smakade av maten. Då kom jag på att jag är jätteförkyld och faktiskt inte kan känna smaker. Jag tänkte att jag förmodligen behövde mera salt. Jag saltade rejält. När jag smakade på maten igen var den så salt att det enda jag kan föreställa mig som likvärdigt är att få en kallsup i döda havet.
Herregud! Jag fick lite panik och brände dessutom ett bröd i ugnen (som jag fick slänga).
Sedan fick jag börja sockra maten föratt finna balans. Sockret dolde saltsmaken bra. Samt att jag gjorde helt enormt mkt pasta föratt späda ut såsen.
Det ringde på dörren. Jag penslade på lite rött läppstift och tände några doftljus föratt dölja doften av det brända brödet. Dörren öppnades och jag avslutade mitt uppträdande med att garnera pastan med en persiljekvist.
Sann hemmafru-stil.
Middagen blev lyckad, men herrejävlar vad många gånger jag var tvungen att gå upp inatt föratt dricka vatten. Tror att min kropp lider av saltchock.
När jag fyllde år (24aug) så fick jag ett presentkort på feskekörka från Patrik aka Putte, Swayze. Jag lovade att han skulle få komma på fiskmiddag.
Varje gång jag träffat honom, har jag därefter tänkt på den här middagen. Och ursäktat att han ännu inte fått inbjudan genom att hela tiden späda på hur jävla GRAND den här middagen kommer bli. När den väl sker.
Presentkortet går ut den 31 januari så igår bestämde jag mig föratt det verkligen behövde bli dags. Jag ångrade jättemycket att jag hade byggt upp SKYhöga förväntningar.
Saken är den att jag aldrig ens lagar fisk. Själv äter jag bara vegetariskt, men jag kan äta fisk om någon bjuder mig. Detta gör att min matlagningskunskap på fisk är begränsad. När jag skulle gå och handla kunde jag bara tänka på den där gången som jag skulle steka och panera torsk första gången. Då jag blandade samman ägg och ströbröd, till en gegga, och därefter försökte få paneringen att fästa på fisken. Katastrof.
Jag bestämde i alla fall att jag skulle göra en pasta med musslor, i en gräddig vitvinsås. Det är enkelt, gott, samt att jag gjort det förut med strålande resultat.
Förberedelserna tog fart. Jag började med att ta på mig en jättefin klänning och mitt fantastiska påfågelfjäderspannband som jag hade på nyårsafton.
Sedan rensa, koka musslor med mera.
Allt gick fantastiskt och jag smakade av maten. Då kom jag på att jag är jätteförkyld och faktiskt inte kan känna smaker. Jag tänkte att jag förmodligen behövde mera salt. Jag saltade rejält. När jag smakade på maten igen var den så salt att det enda jag kan föreställa mig som likvärdigt är att få en kallsup i döda havet.
Herregud! Jag fick lite panik och brände dessutom ett bröd i ugnen (som jag fick slänga).
Sedan fick jag börja sockra maten föratt finna balans. Sockret dolde saltsmaken bra. Samt att jag gjorde helt enormt mkt pasta föratt späda ut såsen.
Det ringde på dörren. Jag penslade på lite rött läppstift och tände några doftljus föratt dölja doften av det brända brödet. Dörren öppnades och jag avslutade mitt uppträdande med att garnera pastan med en persiljekvist.
Sann hemmafru-stil.
Middagen blev lyckad, men herrejävlar vad många gånger jag var tvungen att gå upp inatt föratt dricka vatten. Tror att min kropp lider av saltchock.
Kommentarer
Trackback
