jennyrakan

Jag pratade med Fernando på skype.

Han var uppkopplad på en mobile device och jag var uppkopplad på min gamla pc, som är ihoptejpad, tung och grå.

Han frågade om jag kunde sätta på min cam.

Jag sa att jag inte kunde det eftersom jag inte hade någon.

Fernando blev superbesviken och menade..

"What the fuck is wrong with you, and all Swedes? Even homeless people in London has a cam!"

Jag har en god vän från Brasilien som heter Fernando. Han är lite oberäknelig men också extremt rolig. Man vet aldrig vad, men man vet till 99% att det alltid kommer ske något jävligt knäppt när hans finns omkring.

Vi träffas ju inte jätteofta eftersom jag bor i Sverige och han bott i Brasilien. Nu är han åter i London och vi har pratat lite fram och tillbaka om att hitta tillfälle som jag kan komma över.

Igår sa han att jag väl bara kunde välja några dagar, och att han kunde få köpa biljetterna i present...

I bakhuvudet tänkte jag att det kan vara ganska riskfyllt att få presenter av Fernando. En gång fick jag en Sverigeresa i present, då råkade vi hamna i Amsterdam, blev hotade med polis av en holländsk tågvärd och var till och med tvugna att stjäla en påse nötter för överleva dagen.

En annan gång kom han inspringande på mitt rum i London och menade att han hade världens toppresent på gång. Sedan fick jag ögonbindel och han ledde mig ner för trappan. Där fick jag stå ett tag och sedan viskade han i mitt öra att jag kunde öppna ögonen.

Framför mig håller han ett plastterrarium med syrsor och kackerlackor. Jag dog dig lite grann och skrek rätt ut i femton minuter. Fernando klappade mig på axeln och menade att jag ju alltid velat ha ett husdjur.

Jag hatade mina nya husdjur och ställde ut dom på terassen. En morgon när jag vaknade hade det regnat. Plastterrariet var vattenfyllt och alla djuren flöt omkring på rygg. Jag kunde i hjälpa att jag faktiskt blev lite glad.

Efter detta fick jag två fiskar som jag heller inte minns namnet på. Jag tyckte inte om dom heller. Fernando älskade dom och menade att fiskarna hade jättemycket personlighet. 

Fiskarna tog tyvärr självmord genom att hoppa från sin glasskål när vi inte var hemma. Jag hittade Fernando gråtandes i sängen en dag. Han berättade vad som hänt med våra fiskar. Sedan sa han att han begravt dom genom att spola ner dom på toaletten. Så om jag ville han en grav/minnesplats att gå till, så kunde jag alltid gå dit.

Det gör jag ju till och från...





Fernando till vänster, sett framifrån.

I helgen var ju jag på kalas hos min bror. Där träffade jag en hel del människor som jag inte träffat på sisådär tre/fyra år. Vissa av dessa hade noterbart blivit äldre. Vissa av dem skulle jag vilja säga haft ett kraftigt skönhetsförfall.

Jag har inte förändrats jättemycket till utseendet. Jag har några gråa hår, men mestadels är det bara fler krämpor än vad jag hade som tjugoåring.

Sedan läste jag ett uppslag i gp om några sjungande kvinnor.



Detta är Jenny Silver och hon är tydligen 37 år gammal. Jag tycker fortfarande att hon är vacker?



Detta är då en annan sångerska som jag inte vill hänga ut med namn. Enligt gp är denna kvinna 30år gammal.

Ja, om vi får beröra samtalet värdighet och förfall? Säg hursomhelst inte att det var jag som sa det.

Men ni fattar?

När jag har egen-tid så brukar jag lägga ansiktsmask, tänka på djur och lyssna på Patrick Watson. Att lyssna på Patrick Watson under min egentid är nödvändigt eftersom jag vet med ungefär största säkerhet att det är den enda musiken jag kan spela som garanterar att Ankan går hem, alternativt inte kommer hit överhuvudtaget.

Det är i alla fall lika säkert som att Eva blir lite irriterad om man spelar Håkan Hellström. Eller att Emma gnäller om hon inte får som hon vill. Ja, ni förstår poängen.

I alla fall. Idag råkade jag snubbla över The Cinematic Orchestra. Han killen som sjunger där, låter exakt likadan som Patrick Watson. Fast det är inte han.

Det känns så himla tokigt på något sätt...som att äta lasagne fast det smakar banan...Ja, ni förstår poängen.