jennyrakan

Här är vi. Räkan Ekman och Siggerittan Nordenhake i världens förmodligen festligaste stad, på en av världens festligaste dagar. Men vi är för stunden världens mest ofestliga människor.

Båda två är dödssjuka. Själv har jag legat och frossat större delen av natten. Frossan gick inte att värja sig ifrån trots att jag var iklädd både fjällräven täckjacka, stickad tröja, underställ, halsduk samt hade både täcke och filt på mig. Därtill försökte jag i mitt frossande sno åt mig lite kroppsvärme ifrån Siggerittans lika febervarma kropp.

Dagen har spenderats sörjande i sängen.

Superkänslig. Jag grät av att höra pv rösten. TROTS att jag faktiskt var glad att höra den.
Samt att jag började gråta av att tänka på när jag hade migrän en gång när jag var typ nio. Jag hade varit ute på "långritt" med Fritata Hansson och Hillevi. Jag fick migrän och klarade mig med nöd och näppe hela vägen till hemmet där jag fick ligga på gräsmattan fram tills att pappa hittade mig (Gråten kom nog tillföjd av visad omsorg från mina föräldrars sida). Det kan ju låta ganska oförkligt varför jag tänkte på det här. Anledningen var hursomhelst att jag alltid måste jämföra. Jag har vissa standardmått jag gå efter. Ni som känner mig väl kan de flesta.

OM jag tycker något är jobbigt jämför jag med hur jobbig saken ifråga verkar vara om man jämför med hur jobbigt det skulle vara att bo tillsammans med Ty från Extreme Home Makeover.

OM jag är sjuk jämför jag med hur dåligt jag mår i jämförelse med ovan nämnda situation.

OM jag är kissignödig jämför jag med när jag och mamma var och klippe oss och kollade på en jävla papegoja.

Och så vidare, Och så vidare. Att jämföra ger mig helt enkelt en måttstock på hur mkt jag klarar av.

Just nu mår jag exakt litte bättre än vad jag klarar av. Alltså inte särskilt bra alls. Men med ytterliggare två aspirins i kroppen skall vi försöka att komma tillräckligt långt för att kunna äta en bit mat.

SÅ gott nytt år för alla er som får uppleva det..

Jag orkar verkligen inte skriva det här.

För vi packar samt har en massa på gång med vårt hemliga projekt. Men jag menade JULEFIRANDET I ÖRSÅS, inte juleskickandet. Jag fattar inte ens vad jag snackade om.

Och även en fråga till familjen. Varför är granen så ofärdigklädd? Jag saknar allt krimskrams? Skärpning.

JUlen är inte slut för att jag är det..Punkt.

Nu antar jag att alla sjusovande svenskar börjar vakna upp fulla av förväntan. Det är ju ändå dagen innan en av årets viktigaste dagar.

Ikväll kan jag med största säkerhet säga att mamma och pappa kommer att bära in granen. Pappa kommer att ligga på golvet och skruva på julgransfoten. Mamma kommer att kontrollera att granen står rakt. Jag skulle haft sista utlåtande. Mamma kommer att klä granen själv i år (då minstingen är i Peking). Peter Jöbacks julskiva från 2003 spelas i bakgrunden. När allt pyntande är klart kommer de att sätta sig vid köksbordet, smaka av årets skinka, ta en nubbe, knapra på mormorskex och vara rätt nöjda med vad de har åstadkommit.

Det är ju litet tråkigt att missa julen. Jag kommer sakna att vakna på julaftonsmorgon och se julstrumpan hängandes på bokhyllan. Jag får julstrumpa trots att jag är 26. Men det känns viktigt att den är där. Jag tror att det kan vara den enda traditonen som jag vägrar att tumma på. Jag vet exakt vad jag skulle få. Det har utvecklas från att vara en MIN HÄSTtidning till en ELLEtidning och en sådan där godispåse med olika chokladbitar i.

Min största önskan är att mamma julhandlade och liksom köpte en tidning på rutin. Att ELLE åkte ner i kundvagnen av någon slags "same as every year" automatik. Min största mardröm förenat med detta är att Matilda (brors flickvän) skulle få tidningen (i min julstrumpa) istället för mig. Inte för att Matilda inte har rätt till tidningen eller att jag blir avis för att hon får presenter. Själva grejen är att det helt plötsligt inte skulle spela någon roll att jag inte var där!

NÄ ve och fasa. PÅ något sätt måste de ju spela roll för min familj att jag inte är hemma? Eller tycker de bara det är skönt att spara på disken och slippa krångla med vegetarisk julmat?

EN hälsning till alla (i synnerhet mina) föräldrar: Glöm inte borta era barn i juletid...

Trots den rockiga starten blev fortsättningen på semestern jättebra. Jag väljer att berätta om dagarna då jag nästan blev borttrollad som nämnts på Siggerittan blogg (siggerittan.blogg.se).

En eftermiddag bestämde vi oss för att sätta oss på en uteservering. Detta var efter ett antagit vad ifrån min pv om huruvida man kunde bli full på öl eller inte. Vi drack två öl var utan att jag var bevisat packad och därmed förloraren av vadet. Strax därefter fick vi sällskap av ett gäng kineser som inte pratade engelska men detta till trots gärna vilja bjuda oss på öl. Vi drack tillsammans och med hjälp av en engelsktalande servitris flöt samtalet på.

De bjöd på öl och Besian bjöd på snus. Vad som däremot blev LOST IN TRANSLATION var att snus inte skall sväljas. Så de fyra herrarna som bjudit oss på öl fick ont i magen och var tvugna att lämna stället. Dock blev vi inbjudna till deras hemstad Xian så vi skiljdes åt som vänner trots att vi åsamkat dem illamående.

Strax därefter slog sig en annan herre ner vid bordet. Hans namn var David. Han var korean men bosatt i NY sedan 35 år tillbaka. David var en av de stackare som förlorade sitt företag den 11 september 2001. Hans företag drevs från World Trade center och föll samman med tornen. Därtill gällde inte försäkringen av företaget eftersom skadan löd under act of war, vilket innebär att försäkringsbolagen inte var återbetalningsskyldiga.

Hursomhelst hade David på nio år lyckats bygga upp ett nytt världsomfattande imperium som human hair and make-up supplier. Så han var glad ändå. Därtill kunde han trolla och läsa människors tankar. Jag såg på honom som en koreansk variant av Henrik Fexeus. Han bjöd på både korttrick och tankeläsning. JAG VAR SKITimpad.

Hursomhelst bjöds vi in till nästföljande dag på dinner and drinks med David och hans företagspartners. Vi drack, samtalade och spelade koreanska tärningsspel. Till vår förtjusning var den ena av Davids partners också trollkarl (mera av typen Tobbe trollkarl alt Joe Labero), den andra drev vid sidan av en framgångsrik restaurang och den sista pratade inte engelska så honom vet vi inte så mycket om.

Tobbe trollkarl kunde genom att röra vid mina händer konstatera att jag jobbade väldigt hårt med dom. Han bedrövades av att mina händer hade samma textur som en gammal kvinnas. Han stirrade på Besian och undrade hur i helsika han kunde låta sin kvinna jobba så hårt. Han sa att skadan gjord inte kunde läkas (inte ens med hudlotion som jag föreslog), däremot kunde effekten mildras med kärlek. SÅ vi lovade dyrt att fortsätta älska varandra.

Restaurangbranchkillen blev mycket intresserad av Besians restaurang och förundrades av att Capri restaurang i Geilo (smygreklam) serverade italiensk mat. Hans egna restaurang serverade främst kyckling och hund så han insåg själv att de förmodligen inte kunde utbyta hemliga recept. Vid detta uttal svalnade mitt intresse för hans restaurang avsevärt.

Kvällen tog slut och vi blev medbjudna till att följa med herrskapet till Yuangshou nästföljande dag.

Vi blev hämtade av deras privata guide på hotellet nästan morgon och därefter bar färden mot Yangshou. Nedan följer lite bilder från resan:



Vi åkte bambuflotte på Li River. I bakgrunden är de så kallade sockertoppsbergen.

Hamnen med flottarna.

Fr v räkan, Besian, Henrik Fexeus, (sittandes) Tobbe trollkarl, Ej engelsktalande och tillsist hundmördaren.



Det var FR vattenbufflar som betade i vattnet. Det var ungefär det fräckaste jag sett. Om ni vill se fler så tvingade jag Besian att ta kort på ungefär hundra, bland annat en gullig kalv (plus söta ankor och andra fåglar). Ah för dom som är intresserad av djurbilder har jag många. Kontakta mig på atomic_kitten_fan@hotmail.com.

Efter flottfärden åkte vi till en restaurang. Det blev en hejdundrandes måltid med kött, kyckling, fisk, tofu och andra tillbehör. Under måltiden (då jag tack och lov kunde tacka nej till kycklingrätten) berättade jag att vi i Sverige är ganska ovana vid att äta kött som fortfarande har formen av djuret det kom ifrån. Ingen förstod. Jag förklarade att svenskar gärna ville frikoppla sig ifrån att köttet det åt faktiskt kom ifrån djur, varpå vi gärna köper filéer och dylikt. David som satt och grävde i kycklinggrytan som bestod av kyckling, kycklingben, kycklinghuvud, näbb, tuppkam och kycklingben m naglar sa bara "How strange, chicken legs are the best". Jag bestämde mig för att sluta förklara.

Och bestämde mig för att göra ett undantag med svenskhetsregeln genom att ta emot erbjudandet om en konserverad/torkad bäbisbläckfisk under bilresan (road snack).

Därefter var vi i en sketastor stalaktitgrotta. Det var väldigt spännande tyckte jag. Besian tyckte det var halvcoolt då han inte är lika lättköpt som jag. Han led mest av värmen, fukten och bristen på luft.



Observera att grottan "is all made by nature". Med visst inslag av ej naturlig belysning.



I förgrunden en stalaktit. I bakgrunden en vägg av diamanter (men som var för små för att utvinnas). DET glittrade.

Sedan åkte vi hem..

Idag lämnade min pv Peking city. Det var ett tårdrypande farväl på flygplatsen. Dagen har varit ensam. Golvytan i lägenheten är återigen befintlig. Kläderna är borta,inga kalsonger. Sisådär 10 minus och storm. Sammanfattningsvis har det väl inte varit den bästa dagen än så länge. Men, istället för att hänga läpp kan jag ju återgå till lite roliga semesterminnen oss emellan...

Häromveckan tog vi ju tåget till Guilin (nedan) och besökte också närliggade Yangshou.



När man åker tåg i 26 timmar, hinner man ju tänka en hel del tankar innan man är framme vid destinationen ifråga. Jag tänkte på jättemånga saker. Övervägande sjukdomar givetvis. Speciellt på dom där jävla maskarna som fanns nere Guilin som tydligen åt sig in genom huden för att sedan livnära sig på de inre organen. Sjukdomen visade sällan symtom innan "the damage done was irreversable". Jag begrundade snabbt att vi lämnat passen hemma. Vilket jag även nämnde snabbt för Besian att det skulle eventuellt kunna uppstå problem eftersom de flesta Hostel vill se passen när man checkar in. "MEN Asså DET är ju ingen fara eftersom sådanda regler oftast är påhittade osv osv".

Besian begrundade nog inte detta dilemma särskilt mycket eftersom hans tankar mestadels kretsade kring när vi var framme, och när vi skulle äta nästa nudelpaket (utav alla tio vi hade med oss på resan).

Väl framme åkte vi till det Hostel vi tyckte verkade bäst utifrån vår Lonely Planet. Snackade lite gött med tjejen i receptionen. Som ville se passen. "Ha vilket skämt" eftersom vi inte har våra pass med oss. Hennes chock och klagan över att det är oerhört oansvarigt att resa utan pass. Men liksom,vi kan ju få tag på passnummer och visanummer så hon kan ju bara fylla i sin lapp.

Men en sak med Kina är att det finns regler, men sällan undantag. Man skulle kunna beskriva det som att byråkratin är ganska statisk. Detta föranleder att vi absolut inte kan bo där, samt att hon tvunget måste ringa polisen. Jag upplever själv att det börjar spåra ut.

I alla fall pratar hon med polisen och de kommer gemensamt fram till att det är orimligt att vi ska direkt sättas på 26 timmarståget tillbaka till Peking. Såpass orimligt att de tummade på reglerna och lät oss stanna en natt. Alltså fick vi tillfällig asyl i Gulin för en natt. KUL..

Jag var rentav direkt missnöjd med detta beslutet. Vilket även smittade av sig på känslan inför semestern i det stora hela.

Besian tyckte att vi ändå skulle göra oss fina, gå ut och äta, dricka lite vin och sedan lösa problemet imorgon. I min förtvivlan bedyrade han att det fanns ett sätt. Vi följde hans plan...

På småtimmarna när vi promenerade hemåt ifrån det fantastiska semesterfirandet såg vi en hotellskylt som kunde liknas vid en typisk amerikansk MOTELskylt. Med andra ord, lite sned och blinkande i neon. Vi gick in och snackade återigen lite gött med killarna i receptionen. Fördelen denna gången var att de, för det första inte pratade engelska, och för det andra att de löd under avsikten att Cash is King.

Vi lyckades muta oss in. Och vad som helt hade förlorats i vår problembeskrivning var att passen överhuvudtaget aldrig skulle dyka upp. Dagen efter checkade vi in på vårt nya hotell. Allting löstes utan att polisen behövde bli inblandad. Det nya hotellet var helt okej förutom att det alltid var en pina att gå förbi recepetionen..."Hey. Sir did you get your passports yet?", Where are your passports?", "What day you have passports?". Samma visa varje dag. Samma svar varje dag "Eh tomorrow, or day after. Bye, see you later".

Morgondagen skall jag ägna åt att skriva om resten av semestern och lägga upp lite fler bilder.

Här äter Besian skorpion. Jag smakade också. Det smakade typ chips.